Musikern och författaren Kristian Gidlund avled i går i sviterna av sin cancer, 29 år ung. Han gjorde sig känd för en bredare allmänhet när han började blogga om sin sjukdom, och texterna utkom i bokform tidigare i år.
Vi hör ständigt om dödsfall i nyhetsrapporteringen, i bekantskapskretsen. Långsamt, plötsligt, våldsamt, självvalt, stilla i sömnen. Det finns många sätt att dö på. Men det kommer sällan oss nära på riktigt. Inte förrän vi själva förlorar någon vi älskar, eller när någon lyckas formulera hur kampen mot en dödlig sjukdom, eller mot depressionens demoner, verkligen känns.
När en ung människa plötsligt rycks bort berör det oss. Men det finns även en nyfikenhet i att följa en människas kamp mot döden, för livet. Jag tror att denna nyfikenhet i grunden är djupt mänsklig, en del av vårt livslånga sökande efter en mening men också speglar vårt behov att förhålla oss till det som förr eller senare kommer hända oss alla. Det som ingen kan undgå eller välja bort.
Det går inte att tänka på döden hela tiden. Men ibland bör man faktiskt ta ett djupt andetag och bara vara glad och tacksam. Glad över att få leva. Tacksam för att fortfarande kunna känna, lukta, se och höra.
Att vila i nuet är en utmaning i den digitala och självförverkligande tidsålder i vilken en fullspäckad almanacka, givetvis noggrant delad med andra på ett socialt nätverk, är ett tecken på hög status. Men försöka duger. Ingen lär ångra att den har varit för mycket närvarande när klockan klämtar.
Lyssna gärna till Kristian Gidlunds sommartal här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar