Ett kort, men ganska intensivt, kapitel i Socialdemokraternas historia är över. Mona Sahlins beslut att avgå som partiledare betyder ett misslyckande inte bara för henne personligen utan är också ett tecken på partiets akuta kris. Socialdemokraterna avsätter normalt inte ledare på detta sätt. Sahlin har bara suttit i tre och ett halvt år, men hon var egentligen aldrig accepterad av partiets gräsrötter. Hon möttes av motvind så fort hon klev innanför dörren. Det är inte lätt att vara partiledare då.
Det fanns en unik möjlighet för Mona Sahlin att efter valförlusten 2006 på allvar förnya partiet. Hon försökte, men mötte genast motstånd. En förnyelse skedde i vissa sakfrågor, som i skolpolitiken, men på det stora hela gick förnyelsen i stå. Genom att gå i valallians med Miljöpartiet och Vänsterpartiet omöjliggjorde Sahlin dessutom all fortsatt förnyelse fram till valet och cementerade i stället många av de problem som partiet led av redan inför valet 2006. Eftervalsanalysen 2010 är därför delvis en repris av den som gjordes efter valet 2006. Det var som om partiet efter Göran Perssons avgång glömde bort att det inte bara var Persson som väljarna inte ville ha då. Folket har inte varit särskilt suget på fastighetsskatt eller höjda skatter på arbete i något av de två senaste valen.
Förtroendet för Sahlin har varit lågt hela tiden. Inte bara bland svenska folket generellt utan, vilket är värre, även bland socialdemokrater. Hon har aldrig haft det stöd en partiledare behöver för att leda ett parti på ett framgångsrikt sätt. Sahlin har dessutom, vilket hennes kritiska omgivning inte kan beskyllas för, fattat strategiskt felaktiga beslut och därmed varit i högsta grad ansvarig för partiets katastrofval. Hennes avgång är därför väntad och, säkert bland många i hennes eget parti, välkommen. Men den löser inte partiets verkliga problem. Nästa partiledare, vem det än blir, kommer att ha ett hästjobb framför sig.
När Sahlin nu har fattat beslutet att inte ställa upp för omval på partiets extrakongress nästa år, uppstår förstås frågan: vem tar över efter henne? Läget har inte direkt blivit bättre vad beträffar antalet potenta partiledarkandidater de senaste åren. Det är verkligen ett tecken på stagnation när landets största parti har så stora problem med att presentera trovärdiga efterträdare. Lita på en intern maktstrid av Guds nåde fram till extrakongressen.
3 kommentarer:
Där förlorade SD sin bästa valarbetare. Övriga kommentarer känns mest som att sparka på någon som redan ligger.
När det gäller politisk förnyelse, "verklighetens folk" och hela den personliga integriteten bara väntar på ett parti som plockar upp frågorna och visar ett ärligt intresse.
/B
Tja, alltså... det kan ju ha något med att göra att hon inte valdes för sin kompetens (först och främst) utan för att hon är kvinna (först och främst).
Kommer ni inte ihåg det? "Det ska vara en kvinna" - inte undra på att hon inte fick något förtroende.
Jag skulle vilja påstå att hon inte valdes för att hon är kvinna. (Jag höll på att skriva var...)
Hon valdes på grund av konkurensen. Ett parti som gör Jan O Karlsson utrikesminister är illa nog. När han är det bästa de kan få tag på...
Skicka en kommentar